[2020-09-08]

Vindkraften är på väg in i en ny, mognare fas. Efter en period av kraftig expansion står ett stort antal vindkraftsparker nu på plats, en stor del till havs. Det borde inte komma som en överraskning, men när det handlar om rutiner för underhåll och säkerhet under vindkraftverkens 25 år långa livslängd, har branschen ännu inte tänkt färdigt.

På grund av olika regelverk och arbetsmiljölagstiftning kan personal inte röra sig fritt mellan vindkraftsparker i Nordsjön, inte ens när det handlar om parker som tillhör en och samma ägare. Exempelvis finns det stora skillnader i säkerhetskulturerna mellan Storbritannien och de länder som fortfarande är en del av EU.

Ingen ifrågasätter de ekonomiska och säkerhetsmässiga argumenten, men vem ska behöva anpassa sig? Alla inser att det bara finns en väg framåt. När olika synsätten ska jämkas ihop finns en försvårande omständighet som det inte pratas så mycket om, nämligen att många av de experter som nu ska förhandla fram gemensamma internationella lösningar, är samma personer som byggt upp de nationella regelverken.

Även om det här handlar om arbetsrutiner och elsäkerhet, går det inte att bortse från att det också finns känslor investerade i de nuvarande regelverken. På ett mänskligt plan är det lätt att förstå att det är svårt att avveckla något som man själv har varit med om att bygga upp. Bakom kulisserna är det flera som förhoppningsfullt ger uttryck för att ”det här kommer ta tid”.

Visst är det viktigt att ta vara på erfarenhet och kompetens, men det finns andra aspekter att väga in. För att hitta den kortaste vägen fram till nya fungerande arbetssätt krävs att alla inblandade är beredda att lägga sentimentalitet och reflexmässigt nejsägande åt sidan. Istället för att alla ska försvara sina trygga revir, måste inställningen vara att vi behöver lära av varandra och ta det bästa av vad varje land har att ge.